Något om Malar

Ingemar Ander, Karlskoga AF

Underordningen Siluriformes, som malarna kallas av taxonomerna, omfattar över 2200 arter fördelade på ett trettiotal familjer. Artrikast är såvitt man vet familjen harneskmalar (Loricariidae) med över 600 arter. För närvarande pågår en intensiv utforskning av fiskfaunan i Sydamerika, vilket leder till att antalet kända arter av pansarmalar och harneskmalar snabbt ökar. Dessa arter är också lämpliga att ha i akvarium och intresset bland akvaristerna är stort för dessa nyupptäckter.

Många sedan länge hållna malarter har aldrig odlats. De arter som oftast odlas idag hör till familjerna pansarmalar (Callichthyidae) och harneskmalar (Loricariidae). I det följande berörs även fjädertömsmalar (Mochocidae) kortfattat. De båda förra familjerna härstammar uteslutande från Sydamerika, den sistnämnda från Afrika. Om lämpliga förutsättningar finns leker de ofta utan att akvaristen behöver ha vidtagit någon särskild ansats och bereder då en glad överraskning. Det har visat sig att djuren reagerar på vissa yttre stimuli som man kan efterlikna i akvariet.

Pansarmalar av släktet Corydoras

Släktet Corydoras är utan jämförelse det artrikaste i familjen pansarmalar (Callichthyidae) såväl i naturen som i akvaristiken. Av dess trevliga malar finns ett stort antal arter regelbundet i handeln.

Könsskillnader: Med några undantag uppvisar könen inga påfallande skillnader i färgdräkt eller form på fenor. Vuxna honor är oftast större än hanarna. En del arters honor blir mycket runda när de är romstinna. Många, eventuellt alla, arters honor har betydligt trubbigare bukfenor än vad hanarna har, eller omvänt; hanarnas bukfenor är smalare och spetsigare. Detta kan vara svårt att urskilja då fiskarna ligger på botten. Lättare är det när fisken simmar i fritt vatten. Skillnaden är också lätt att se om man fångar över sina djur i en vit hink och betraktar dem uppifrån. Då framträder också honans bredare kroppsform tydligare.

Lekakvariet får gärna vara försett med grus av lämplig sort. Saknas bottenmaterial skall man vara noggrann med rengöringen eftersom malarna kommer i direktkontakt med foderrester och annat material som befinner sig under nedbrytning. Där skall vidare finnas gömställen och en del växter, både för att de vuxna djuren skall kunna gömma sig och för att yngel från lekar man inte uppmärksammar skall kunna växa upp tillsammans med föräldrarna. En del arter har lekar flera gånger med några veckors mellanrum. Upptäcker man att malarna har lekt i sällskapsakvariet, t.ex. genom att det finns rester av uppätna ägg på rutorna, kan det alltså vara idé att ge dem ett eget akvarium för att se om de kan upprepa bravaden.

Gemensamt för Corydoras-arterna är att honan fångar upp äggen med bukfenorna som hålls emot varandra till en ficka, samt att hon efter en liten stund fäster äggportionen (en eller flera) vid något föremål. Det är givetvis här hon har nytta av sina breda bukfenor. Beteendet är beskrivet i de flesta akvarieböcker och också i ett flertal artiklar i Tidskriften Akvariet.

Beroende på art avges äggen i olika antal åt gången, en del ett och ett, medan andra avger flera på en gång. Nylagda ägg är mycket klibbiga. Efter några timmar har klibbigheten försvunnit och man kan då överföra äggen till särskilda kläckningskärl. Ägg på rutan kan avlägsnas med rakblad och en plastpipett (för att fånga dem som ramlar mot botten). Man kan också rulla av äggen med fingrarna om man är lätt på handen. Ägg på växter överförs tillsammans med växtdelen eller plockas bort med fingrarna, Ett råd kan för övrigt vara att du aldrig kastar växter (inte ens flytväxter om vattenståndet är lågt) ur ett akvarium med pansarmalar utan att dessförinnan med syn och fingertoppar ha kontrollerat att du inte samtidigt gör dig av med malägg! I varje fall har vi hittat åtskilliga ägg av pandamal på det sättet. En del odlare har funnit att malarna gärna fäster äggen på lekmoppar av akrylgarn i akvariet, varifrån de kan plockas bort med fingrarna eller få sitta kvar till kläckningen.

Kläckningsakvariet kan gärna förses med något mikrobdödande ämne; såväl metylenblått som acriflavin har fått användning. Scheels lösning, mest känt för behandling av killiägg, innehåller båda dessa ämnen och bör också gå bra. Temperaturen skall inte vara högre än 23-24°C; hög temperatur leder nämligen till högre dödlighet hos de nykläckta ynglen. Kläckningen brukar ske efter ca 6 dygn, och något eller några dygn senare kan det vara dags med nykläckta Artemia-nauplier pröva om ynglen vill ha något att äta. Då är det hög tid att flytta ynglen till ett akvarium större än kläckningsakvariet. På tal om Artemia skall man vara särskilt noga med att skölja nauplierna väl, eftersom pansarmalar är känsliga för salt. Våra observationer tyder på att endast en avsköljning i silen är otillräcklig för att ynglen inte skall fara illa. Bättre resultat nås om nauplierna efter en första avsköljning får vistas i sötvatten och sedan silas ifrån igen. Då har man sköljt av saltvatten som tidigare fanns i naupliernas håligheter.

Eftersom ynglen för det mesta uppehåller sig vid botten är det av särskilt storvikt vid uppfödning av just malar att man håller efter den film av dött biologiskt material, främst bestående av döda nauplier, som samlats på botten. Dessa utgör nämligen föda för encelliga djur som då förökar sig rikligt och som också kan skada ynglen. Sådana djur syns ofta som en dimma vid de döda nauplierna (och även döda fiskyngel!) och med en ordinär lupp kan man med god belysning nätt och jämt urskilja individerna. Någon typ av luftdrivet innerfilter kan komma till nytta för att avlägsna döda nauplier, men även en bit luftslang använd som hävert gör stor nytta. Vårt intryck är också att man så snart som möjligt skall ha ett skikt av bottengrus vilket gör att detta under nedbrytning varande skikt av organiskt material kommer en bit ned och därigenom från ynglen. Det är också lättare att hålla låga nitrithalter med ett grusskikt på botten.

Artemia-nauplier kan användas länge som foder men så snart storleken på ynglens mun tillåter kan man delvis övergå till annat foder. Med täta vattenbyten och lämplig utfodring brukar det inte vara svårt att föda upp kullen. Ett stim med pigga och livliga malyngel är en fröjd för ögat.

Svårighetsgraden för Corydoras varierar givetvis med art. Erfarenhetsmässigt tycks arter med långsträckt nosparti vara svårare att få i lek än de kortnosade. Det finns lätta arter som C. paleatus och C. aeneus, medelsvåra arter som C. trilineatus och C. araguaiaensis, samt verkligt svåra arter som C. robinae och C. arcuatus. Om den senare är det knappast skriftligt belagt att den odlats framgångsrikt trots att den är en av de längst kända pansarmalarna i akvarium och trots att den inte är ovanlig i handeln.

Corydoras-malar med skadade skäggtömmar kan enligt uppgifter i litteraturen inte komma i lekkondition eller lekstämning.

För att inducera leken kan några knep tillgripas. Avsikten är att imitera regnperiodens inträdande. Leken är oftast bunden till vårt vinterhalvår, så var särskilt uppmärksam på dina malar då.

1. Sänk hårdheten, åtminstone till under 6 dH.

2. Delvattenbyten varannan dag. Det nya vattnet får gärna vara 3-4°C kallare än akvarievattnet.

3. Sänk temperaturen med upp till 4°C under natten (om det är möjligt).

4. Tillsätt torkade alkottar, en kotte per 5 liter vatten. Kottarna skall givetvis vara rena och även fria från frön.

5. Ordna med starkare vattenströmning i akvariet.

6. Minska belysningsintensiteten.

7. Lågtryck kan verka lekstimulerande. Om fiskarna i samband med ett sådant blir oroliga och därigenom visar att något är på gång, så passa då på att vidtaga ovanstående åtgärder.

Odlats har även arter ur de övriga släktena i pansarmalfamiljen. Brochis och Aspidoras liknar Corydoras rätt mycket. Hannarna ur släktena Callichthys, Dianema och Hoplosternum bygger däremot skumbon vari rommen läggs.

Odling av harneskmalar (Loricariidae)

Flera arter av släktet Ancistrus har odlats. Tyvärr är det föga känt vilka arter det är vi har i akvarium. En medlem av släktet är i varje fall lättodlad och har därför blivit vanlig.

Har man bara ett par och gömställen i akvariet där hannen kan gömma sig med sin romkaka brukar det inte vara så svårt. Hannen vaktar nämligen rommen och ynglen fram till frisimmandet. Leken sker i det fördolda. Problemen uppkommer när ynglen svärmar ut och attackeras av medfiskarna i akvariet. Till råga på allt är ynglen svåra att få in i håven vid uppfångandet. Sedan är de lätta att dra upp. Man bör givetvis tänka på det stora behovet av vegetabiliskt inslag i födan.

Bland andra arter som odlats mer sporadiskt kan nämnas Otocinclus sp., Farlowella sp., Rineloricaria sp., Sturisoma auratus och Sturisomatichthys leightoni (förteckningen är ofullständig). Hos samtliga dessa vaktar hannen avkomman.

För att inducera lekbeteendet hos harneskmalar rekommenderas det att man provar samma knep som nämns ovan för Corydoras-arterna.

Odling av fjädertömsmalar (Mochocidae)

Denna familj omnämns här eftersom det uppdagats att dess medlem Synodontis multipunctatus parasiterar på munruvande ciklider i det att paret uppsöker ciklidhannars lekrevir och i ordets egentliga bemärkelse blandar sig i ciklidernas lek. Förutom sina egna ägg tar ciklidhonan också upp maläggen i munnen och förvarar dem där. Studier har visat att malynglen i fostermoderns mun förtär ciklidens ägg och yngel. En utförlig artikel finns i DATZ 1993, nummer 7 och 8. Ett par andra arter i släktet har också detta beteende. Synodontis multipunctatus tycks nu odlas tämligen regelbundet. Enstaka andra arter har också odlats, bland andra Synodontis nigriventris.