Något om Labyrintfiskar

Jan-Eric Larsson-Rubenowitz, Möndals AF

Labyrintfiskar, underordning Anabantoidei, har genom tiderna varit av intresse för en mycket stor skara av intresserade akvarister. Det är få akvarister som inte någon gång haft någon labyrintfisk i sitt akvarium. I sällskapsakvariet har de en given plats. Med sitt lugna graciösa uppträdande är den en verklig skönhet, De flesta arterna består av relativt små fiskar som mycket väl lämpar sig för akvarium, en del kanske väl så små tillsammans med mer framfusiga fiskar. Störst är jätteguramin som kan bli 70 cm. Den lämpar sig enbart för offentliga akvarier.

Paradisfisken är en mycket välbekant akvariefisk. Detta då den ju är den första egentliga tropiska akvariefisk som fördes till Europa. Den kom med fartyget ”Imperatrice” till Frankrike år 1869. Den har under senare tid minskat i popularitet. Lite synd kan jag tycka eftersom det är en robust och lättodlad art. En mycket lämplig fisk att starta sin akvaristiska bana med.

Underordningen Anabantoidei uppdelas i:

Familj:                          Släkten:

Anabantidae                          Anabas, Ctenopoma

Belontiidae                           Belontia, Betta, Colisa, Macropodus, Malpulutta, Parosphromenus,

                                           Pseudosphromenus, Sphaerichthys, Trichogaster, Trichopsis

Helostomatidae                     Helostoma

Osphronemidae                      Osphronemus

Släktet Ctenopoma finns i Afrika, alla övriga släkten i Asien. Släktena Betta och Parosphromenus innehåller det största antalet arter. För bägge släktena gäller att det idag inom akvaristen finns en rad nya ännu ej vetenskapligt beskrivna arter.

Namnet labyrintfisk kommer från labyrintorganet. Detta organ är dessa fiskars andningsorgan. De andas atmosfärisk luft och tar syre ur denna, Detta innebär att de kan leva i t.ex. dammar där vattentemperaturen kan bli mycket hög. När temperaturen blir över 30°C, finns det inte mycket syre kvar i vattnet. Detta innebär inget som helst problem för labyrintfiskarna. De kan däremot drunkna om de hindras komma upp till ytan och andas. Klätterfisken använder sig av förmågan att andas atmosfäriskt syre när den flyttar sig från en vattensamling till en annan. Regniga dagar passar den på att försöka finna ännu bättre levnadsvillkor. Hur ofta den lyckas, ja det kan man ju inte veta, men tillräckligt ofta för att det beteendet skall föras vidare inom arten.

Sättet att leka varierar inom underordningen. Det som vi vanligen förknippar med labyrintfiskar är skumbobyggandet. Dvärgguramin bygger ett litet mycket stabilt skumbo, som är förstärkt med växtdelar. Andra arter som Kyssguramin bygger inget skumbo, utan äggen sprider sig på vattenytan. Dessa ägg har dock en stark vidhäftning och fastnar i allehanda flytväxter. Andra som Pygméguramin bygger skumboet under vattenytan. Detta under ett blad eller i en hålighet. Munruvning förekommer hos bland annat Chokladguramin.

Rommen hos de flesta arterna innehåller en liten oljedroppe. Denna gör att romkornet är lättare än vatten. Ett undantag är Kampfiskens romkorn som är tyngre än vatten och där hanen fångar upp dem och spottar in dem i skumboet.

Mina egna erfarenheter av Dvärggurami, Blå gurami, Paradfisk och Lakritsgurami är at det med undantag för Lakritsguramin, rör sej om lättskötta fiskar. De åt det mesta som erbjöds. Paradisfisken och Blå guramin visste att ta för sig i sällskap med andra fiskar. Dvärgguramin var lite mer tillbakadragen. En blygare och mer tillbakadragen fisk än Lakritsguramin, det får man leta efter. Jag såg dom nästan aldrig, och om endast korta stunder. Man kunde leta upp dem med hjälp av en ficklampa. Vad dom åt har jag ingen aning om. De bara fanns. En av från början tio individer levde i flera år, ja kanske än. Jag ser honom bara varje gång jag tömmer mitt sällskapsakvarium. Aldrig annars! Det ska bli spännande att se om ett par år eller så, han kanske finns där.

Att få lek av de andra tre arterna var inte något större problem. Hos dessa var hannarna mycket drivande. Efter att honan var tömd på rom var det viktigt att flytta henne från hanen. Det är självfallet viktigt att hon från början är lekmogen. Är hon inte det kan det, för hennes del, sluta riktigt illa.

Även om de flesta arterna labyrintfiskar är små fiskar så är kullarna stora. Detta ställer krav på att lek/yngelakvariet inte är för litet. Ett 50-liters för de allra minsta arterna och 100-liters för de lite större. För lyckad odling av den 3000-5000 stora yngelskaran hos Kyssguramin krävs en rejäl balja.

Även om de arter jag har erfarenhet av varit lättlekta, så upplever jag att uppfodringen av ynglen varit långt ifrån problemfri. Hos den Blå guramin blev resultatet det minsta möjliga (över noll), dvs. ett yngel. Jag var inte uppmärksam på att ynglen tillväxte mycket olika. Denne ende såg den allt mer sinande syskonskaran som ett ypperligt levande foder.

Hor Dvärgguramin upplevde jag att det var viktigt att ha tillräckligt smått foder till de frisimmande ynglen. Missade man i början, ja då var det kört och antalet yngel som växte upp blev väldigt få. Just det första fodret är ett problem vid odling av fiskarter med små yngel, som dessutom har små munnar.

Paradisfisken tyckte jag var lättast av dessa tre, både att få att leka och att uppfodra ynglen.

Sammanfattningsvis är detta mycket trevliga fiskar att ha i sitt akvarium. De kommer inte att misspryda något sällskaps- eller artakvarium. De är i många fall både lättskötta och lättodlade.