Något om Äggläggande tandkarpar

eller Killis

Mikael Bjurving, Lundby AF

Ciklider, labyrintfiskar och tetror känner de flesta till, men killis är det inte så många som känner till. Killis (från holländskans kilde, vilket betyder källa) eller äggläggande tandkarpar är benämningar på familjen Cyprinodontiidae. Denna familj bildar tillsammans med familjen Poeciliidae, ungfödande tandkarpar, underordningen Cyprinodontoidea. Killis är småväxta, ifrån en av världens minsta fiskar Fluviphylax pygmaeus 20mm tl till familjens giganter Orestias cuvieri 270mm tl, de flesta akvariehållna killisarna är mellan 4 och 7cm.

De över 600 Killiarterna återfinns i de tempererade och tropiska zonerna, familjen har representanter i alla världsdelar utom Australien. I Europa förekommer killis i Spanien, Italien, Grekland, f.d. Jugoslavien och Malta. Det är naturliga bestånd av arter från två släkten, Aphanius och Valencia. Huvuddelen av de akvariehållna killisarna kommer dock ifrån Afrika och Syd/Mellan Amerika. Fiskarna lever vanligtvis i mindre vattensamlingar eller bäckar med svagt surt och mycket mjukt vatten. Ingen regel utan undantag vissa arter lever i bräckvatten eller vatten med högt mineralsaltinnehåll.

Killis förekommer i alla terrängtyper med tyngdvikt på grässtepp/savann och regnskog, samt övergångszoner dessa terrängtyper emellan. Denna uppdelning mellan två så skilda terrängtyper har lett till att två fortplantningsstrategier har utvecklats, med avseende på de skilda krav miljöerna ställer. På savannen (eller Pampas) styrs livet av uppdelning i regntid och torrtid. En kort, intensiv period med mat i överflöd följt av ett uttorkande av vattensamlingen har lett fram till fiskar som äter mycket (!), växer fort (ex. Cynolebias elongatus 0-14cm på 10 veckor, extremt snabbväxande), leker ständigt kort sagt tar tillvara på sitt korta liv (4-8 mån.). För att kunna skydda artens vidare fortbestånd har dessa arters ägg en reglerad fördröjningsmekanism, de s.k. diapauserna, vilket möjliggör att äggen ligger i bottensedimentet på den uttorkade dammen i flera månader tills nästa regnperiod kommer. Dessa fiskar kallas för årstidsfiskar (annuella fiskar) eller bottenlekare och är uppdelade i släktena Nothobranchius och Fundulusoma i Afrika samt Cynolebias, Pterolebias, Rachovia, Neofundulus och Moema i Sydamerika (för att nämna de artrikaste).

De arter som lever i regnskogen har utvecklats i en stabilare miljö, med god tillgång på föda och vatten. Detta har lett till en stor diversitet i krav, generellt kan man säga att fiskarna äter normalt i förhållande till sin storlek, har mindre äggproduktion än sina annuella släktingar, leker antingen kontinuerligt eller i perioder, växer långsamt (ett normalt ex. av Aphyosemion ogoense ottogartneri fullvuxen, 4,5cm, vid 7 mån. ålder) samt blir relativt långlivade upp till 2 år gamla. Dessa fiskar kallas för ickeanuella eller växtlekare. Att kalla dem Växtlekare är något missvisande då det finns arter som lika gärna leker i bottensediment, barken på ett nedfallet träd än som i typexemplet finbladig växt. De ickeannuella släktena är Aphyosemion, Epiplatys, och Aplocheilichtys i Afrika, Aplocheilus i Asien, Rivulus i Sydamerika, Cyprinodon och Fundulus i Nordamerika samt tidigare nämna Valencia och Aphanius med utbredningsområde runt Medelhavet (finns ytterligare släkten och undersläkten).

I övergångszonerna finns företrädare för både annuella arter och ickeannuella arter samt förvånande (?!) nog övergångstyper, vilka kallas halvannuella arter. Vilka är anpassade för att kunna klara av kortare torrperioder vid behov, genom att äggen har förmågan att gå in i kortare diapauser (oftast ett par månader), samt att de växer fortare än ickeannuella arter. I övrigt påminner de mest om ickeannuella arter. Företrädare för gruppen halvannuella arter hittas i släktena Aphyosemion och undersläktet Roloffia (eller Callopanchax, därom tvistar di lärde) i Afrika samt vissa Rivulusarter i Sydamerika.

Tilläggas bör att dessa fiskar ej lägger vackra pärlbandsmönstrade romkakor, utan lägger ett ägg åt gången i en total avsaknad av organisation. Yngelvård är ett för killis okänt begrepp co kannibalism har setts förekomma. De nykläckta ynglens storlek ligger emellan, beroende på art, 4-8mm. Nåväl nog om detta och låt oss ägna oss åt väsentligheter, nämligen…

Hur gör man?

Storlek och utformning på killiakvariet kan variera i stor grad. Den är helt och hållet beroende av hur man tänkt hålla sina killis, samt vad det är för killis. Det är ett par punkter man bör tänka på:

• Blanda ej närbesläktade arter i samma akvarium. Absolut inte stammar av samma art! Du kommer att märka att killihonor av olika art kan vara väldigt lika. Så passar man sig inte, kan det sluta en superbastard.
• Se till att täckglasen sluter tätt. Tejpa för det avskurna hörn där luftslang går ner. Killis är fenomenala utbrytningskonstnärer!

I övrigt är de flesta killis relativt anspråkslösa och går utmärkt att hålla i ett sällskapskar, under förutsättning att man undviker de killis som ställer extrema krav på miljö. Vill du ha en åtminstone teoretisk chans att få yngel av killis i ett sällskapskar, håll ickeannuella killis samt ha skyddande växter ex. javamossa eller Riccia, Salvinia.

I huvudsak så hålls killis i artakvarier vars storlek och inredning är anpassad till vad det är för art som man tänker odla. Stor fisk och stimfisk (Lyktögon) hålles med fördel i större kar från 50l och uppåt. I övrigt är storlekar mellan 10-40l vanliga. Belysningen bör inte vara för stark, då många killis kan bli skygga. Detta problem kan man lösa på flera sätt, ytväxter, svag belysning, skärmad belysning…

Temperaturen i killiakvarier hålles lämpligen i rumstemperatur eller bättre mellan 20°C och 25°C, det gör inget om temperaturen sjunker ett par grader nattetid. Filtrering eller syresättning är ej nödvändig vid regelbundna vattenbyten, men bör användas om akvarierna är tättbefolkade eller innehåller storätare, typ annuella arter. Några generella regler för rekommenderat antal fisk i ett killikar är svårt att ge, en riktlinje skulle kunna vara max 1,5cm fisk/liter vatten. Allt under förutsättning att man sköter sitt vatten med regelbundna vattenbyten på 1/3 varannan vecka och suger upp eventuellt överbliven mat från botten. Tänk på att en död fisk eller en klutt med röda mygglarver som ligger och osar i ett hörn förstör ditt vatten på något dygn.

Hur kan man göra för att försöka stabilisera ett sånt här snabbförskjutet system? Svaret är en levande miljö! Mycket växter som assimilerar en stor del skadliga nedbrytnings-produkter samt en aktiv bottenmiljö med massor av härliga bakterier. För att uppnå en sån miljö, krävs ett bottenmaterial med stor totalyta samt god vattenkonduktivitet (ett materials förmåga att uppta vatten samt ämnen som är lösta däri). Akvariesand har i och för sig god konduktivitet, men liten yta. Svaret på allas böner är urkokt, välsköljd ogödslad trädgårdstorv. Ett ypperligt material. Mörkfärgad bottenbeläggning ger trygga och väl utfärgade fiskar. Torv har en stor totalyta, ju större yta desto fler bakterier. God konduktivitet ger god vattencirkulation, vilket i torven leder till bra syre och näringstillgång för bakterierna. Dessa faktorer leder till en rik och aktiv mikrofauna med goda nedbrytningsegenskaper. Torven ger även yngel samt hårt ansatta honor en chans att gömma sig. Sist men inte minst att torven är ett bra leksubstrat både för annuella som ickeannuella arter. Tänk på att torv har egenskaper liknande aktivt kol, dvs. god förmåga att binda många ämnen. Positivt är att torv binder giftiga ämnen t.ex. kopparjoner, negativt är att torv även binder och därigenom neutraliserar vissa mediciner.

De växter man har i ett killiakvarium bör ej vara för ljuskrävande, kunna ge skydd år yngel och utsatta fiskar samt ha god näringsupptagningsförmåga. Exempel på bra killiväxter är: Javamossa (Vesicularia dubyana), Javaormbunke (Microsorium pteropus) samt flytväxter ur släkten som Salvinia, Riccia, Utricularia, Ceratopteris, Limnobium så slutligen sist och minst Lemna (andmat). Alla dessa växter har en gemensam fördel, de behöver ej planteras i ett substrat utan kan flyttas lätt. Vilket underlättar betydligt vid torvbyte (för att få tag på ägg) eller fiskfångst.

Vattnet i ett killikar bör likna deras naturliga vatten, pH 6-7 och DH < 10, vissa arter går dock att odla i hårdare vatten. Beträffande foder så bör man, för att erhålla ett tillfredsställande resultat, ge dem levandefoder. De ersättningar som erbjuds som t.ex. fryst foder kan vara bra att varva med, torrfoder är det få killis som tar. Lämpliga levandefoder är mygglarver av alla typer, vattenloppor dvs. dafnier, Diaptomus, bosmider, cyklops samt kultiverat foder som bananflugor, Moina macropa (japansk vattenloppa), artemia, vinägermicro, micro och toffeldjur. Om man matar med levandefoder behöver man ej oroa sig för vattenkvaliteten samt att fiskarna får mycket av de näringsämnen som lätt förfars i ej färskt foder. Hur stor mängd ickelevandefoder som man ska ge sina killis, får man avgöra efter hur mycket de äter upp. Börja med lite och för att sedan öka, kravet är att allt foder skall ätas upp i rimlig tid. Försök att mata 1-2 gånger dagligen. Dosering av levandefoder är mycket lättare, fyll på när det är slut.

Odling av Ickeannuella arter:

Följer man ovanstående riktlinjer så bör det ej vara några problem med odlingen av de flesta av de ickeannuella arterna. Detta kallas att odla enligt naturmetoden och går till på följande vis:

Gör i ordning ett lämpligt kar enligt ovan, koppa i en mindre grupp fiskar. Lämpligt antal är 3 hanar, 3 honor. Ympa i toffeldjur (ej ett måste, men efter en ymp har man toffeldjur i karet för lång tid framöver) vilket ger ynglen god start i livet. Ickeannuella ägg kläcks efter ca 2-3 veckor, så börja håll noggrann uppsikt efter yngel när två veckor har gått. Ynglen går oftast i ytskiktet bland ytväxterna. När du upptäckt yngel börja mata med artemia. Här kommer det ett val, man kan antingen köra vidare och då kommer bara en del yngel växa upp till vuxen storlek eller så kan man flytta dom vuxna djuren till ett annat kar.  Väljer man att flytta på de vuxna djuren (Tips: låt dom gå kvar i ett par veckor efter du upptäckte det första ynglet) så får man ett betydligt bättre resultat. Ynglen matas med artemia tills dom är tillräckligt stora att ta större foder. En gammal tumregel är att ett yngel kan ta foder som har en diameter motsvarande ynglets öga. Bra yngelfoder är:

• Artemia, ett suveränt huvudfoder. Tipps: tillsätt 1-2 teskedar koksalt per tio liter akvarievatten i yngelkaret, så klarar sig artemian mycket längre (upp till ett dygn). I och med att artemia är ett foder som dör relativt fort, så sug rent efter behov. Skulle artemian dö fort, börja mata mindre och oftare. Om artemian dör fort (4 timmar) trots att du har salt i vattnet, så kan det bero på att ditt akvarievatten är förorenat. Dags för vattenbyte.
• Vinägermicro, en micromask som är frisimmande i alla vattenskikt.
• Micromask, har den nackdelen att den sjunker till botten. Tips: gör en foderskål av en ring av en luftslang, på denna ring fäster du finmaskigt tyg (damnylonstrumpa). Lägg ringen i karet och vid varje matningstillfälle så lägger du en liten klick micro på tyget. Nu kommer micron att dala ner i vattnet allt eftersom dom har tagit sig igenom tyget.
• Nauplier, av alla vattenloppor
• Silade mygglarver

Tillväxthastigheten varierar bland ickeannuella (grovt tummått, fördubbling av längd 1:a, 3:e samt 6:e månaden) och de blir könsmogna vid 6-12 månaders ålder. Du kan byta vatten i yngelkaret på samma sätt som tidigare, allt efter förutsättning att man suger upp överblivet foder vid behov.

Odling av Annuella arter:

Att odla annuella arter är lite svårare, så jag rekommenderar att man skaffar sig vana vid odling av ickeannuella arter först. När man känner sig mogen, kan man gå tillväga på följande sätt vid odling av Nothobranchius och Fundulusoma samt de halvannuella arterna:

Gör i ordning ett lämpligt kar enligt ovan, se till att botten är täckt av torv i ett drygt centimetertjockt täcke. Koppa i en mindre grupp fiskar (t.ex. 2 hanar och 3 honor).

Var annan vecka så tar man upp all torv med hjälp av en håv, suger upp eventuellt kvarvarande torv på botten med en slang. All denna torv lägger man i håven och kramar ur torven tills det inte droppar. Den urkramade torven bredes ut för att torka på en utbredd dagstidning, tills torven är tobakstorr, ca ett halvt dygn. Torven läggs då i en plastpåse som försluts och märks med art, torkdatum och beräknad kläcktid. Torvpåsar bör förvaras varmt, ju varmare desto fortare går utvecklingen av äggen 22-28°C, (ex. i pannrummet eller ovanför kylskåpet) och inte för ljust. För att äggen ska utvecklas behöver dom syre, så öppna påsarna för luftning emellanåt. Vid dessa luftningar kontrollera även torvens fuktighet och vid behov duscha lätt torven med hjälp av en blomspruta. En gammal tumregel är att det droppar på insidan av torvpåsen innan man öppnar den, är torven för fuktig (lämna påsen öppen något dygn). Ar det ett tunt kondenslager är torven perfekt, skulle det inte vara någon kondens överhuvudtaget så börjar torven nog bli för torr. Längden på lagringstid varierar, för mindre arter 6-8 veckor samt de större arterna 12-16 veckor. För att vara på den säkra sidan kontrollera torktiden för just din art i lämplig litteratur samt när det börjar närma sig kläckning studera ett ägg med hjälp av en lupp. Ser du ögon med iris hos ägget så försök att kläcka torven. Ett lämpligt sätt att kläcka torv på är:

• Gör rent ett 5-10l kar, skär till en skiva frigolit eller skumgummi (karetsbredd ggr 4cm) så att man kan trycka fast skivan i akvariet. Avgränsa med hjälp av skivan (som nu bildar en mellanvägg) den bakersta tredjedelen av ditt kar. Idén är att torven skall hålla sig på ett ställe.
• Lägg torven i detta bakre utrymme. Spreja torven med kallt vatten med en blomspruta tills den börjar bli fuktig. Tillsätt gammalt kallt (runt 18°C) akvarievatten i den främre avdelningen tills nivån är ca 0,5-1cm över skivan. När vattennivån börjar närma sig kanten på skivan, häll försiktigt. All torven kommer nu vara i det bakre facket.
• Ympa vattnet med toffeldjur, ordna belysning över främre halvan. Ynglen kommer nu att söka sig mot maten, vilka söker sig mot ljuset.
• Vänta, ibland över ett dygn…
• När ynglen har kommit, börja mata försiktigt med artemia. Efter ett/något dygn lägg i en tuss med javamossa samt lite flytväxter. När torven slutat kläcka samt ynglen är några dygn gamla, sänk vattennivån under skivans kant. Ta bort torven och torka om den, efter 3-4 veckor kan du vid behov försöka kläcka igen. Detta kan upprepas ett flertal gånger. När torven är upptagen, ta bort skivan samt tillsätt ett tunt lager med torv. Tillsätt försiktigt vatten efter hand till karet är fyllt.

I övrigt drar man upp annuella yngel på samma sätt som ickeannuella, med den skillnaden att annuella yngel äter mycket mer och växer mycket fortare. Det ät inte ovanligt att en 5cm Nothobranchius är nästan fullvuxen samt könsmogen efter bara 5-6 veckor. Sydamerikanska annuella arter skiljer sig på en del punkter, så jag rekommenderar intresserade att läsa lämplig litteratur. Samma råd ger jag de som intresserar sig för Lyktögon, (Aplocheilichtys, Plataplochilus, Hypsopanchax m.fl.) vilka skiljer sig rätt markant ifrån andra killis. Avslutningsvis skulle jag vilja nämna några bra arter att börja med. Då fiskarna är relativt vanliga inom både handel såväl som akvarielitteratur nämner jag dom bara lite kort.

Lämpliga ickeannuella är t.ex. Aphyosemion australe (Kap Lopez), Aphyosemion bitaeniata, Aphyosemion gardneri, Aphyosemion striatum, Aplocheilus lineatus (kallas ibland för minigädda, blir stor drygt 10cm), Epiplatys dageti monroviae (ytfisk, kallas även för minigädda), och Rivulus cylindraceus (Kubarivulus, utbrytningskonstnär).

Bland de annuella finns t.ex. Cynolebias whitei, Cynolebias nigripinnis (båda från Sydamerika), Nothobranchius elongatus och Nothobranchius guentheri.

Några lästips är ”Akvariets lexikon”, ”IPC stora akvariebok”, ”Killis” av Anders Cassel (f.d. mångårig ordförande i SKS (Skandinaviska Killi Sällskapet), delar med sig av sina gedigna erfarenheter inom akvaristik och killiodling – ”Killioternas lilla röda”) och ”Killibladet” (SKS:s tidning, en uttömlig kunskaps och inspirationskälla).