Något om Ciklider

Björn Ander, Örebro AK

Jag har haft ciklider nästa hela mitt akvaristiska liv. De har ofta ett intressant beteende och har man tur, vilket man ju har ganska ofta, är de snygga också. De flesta ciklider är revirhävdande vilket har lett till att de ofta har fått en stämpel som stökiga och olämpliga akvarieinnevånare. Hålls de med rätt sällskap är de dock inga som helst problem. Det finns en mängd ciklider som är mycket lämpliga för ett ”vanligt” sällskapsakvarium med t.ex. tetror och malar. Kort skrivet: det gäller att anpassa akvariet och dess invånare till varandra.

Cikliderna finns i vilt tillstånd i Nord-, Mellan- och Sydamerika, Afrika och Asien. I Asien finns det bara tre arter. Den mest kända cikliden härifrån är indisk eller gul ciklid, Etroplus maculatus. Från Afrika kommer nog de mest populära cikliderna. Från Malawi- och Tanganyikasjöarna kommer hundratals ciklidarter som är fina och ganska lätta att hålla. Från Tanganyikasjön kommer den största cikliden: Boulengerochromis microlepis, som kan bli drygt 70cm! I floderna i tropiska västra Afrika kommer en del gamla godingar, t.ex. palettcikliden. De amerikanska kontinenterna kan erbjuda många intressanta och trevliga arter t.ex. den lilla schackbrädescikliden och den större och tuffare Nandopsis managuensis. Den kanske mest kända cikliden kommer från Sydamerika, nämligen skalaren. Sen har vi ju även Akvariets Konung, diskusen, som också kommer från Sydamerika.

Har man ciklider i sitt akvarium märker man snart att de är mycket anpassningsbara. Detta har de haft nytta av även i naturen. Man finner ciklider i nästan alla biotoper: surt vatten, alkaliskt vatten, varmt vatten, bräckt vatten, syrefattigt vatten, forsande vatten, stillastående vatten, ja nästan överallt. De ciklider som har hållits i akvarier under lång tid och odlats har inte några större krav på vattnet. Detta gäller förstås för odlade fiskar. Man hör ofta snacket om vildfångat kontra odlat. Jag vill i den här frågan bara påpeka att odlade fiskar är lättare att hålla. Att de sedan är billigare gör ju inte saken sämre.

När det gäller foder är de också mycket anpassningsbara, tyvärr skulle jag nästan vilja säga. Ciklide4r äter nästan allt man stoppar ner till dom. Detta innebär att även sådan mat som de inte äter i naturen slinker ner i magen. De ciklider som är mest känsliga för felaktig mat är de arter som i naturen lever av växter eller alger. Hos en del arter pajar tarmarna och fisken dör. Hos andra arter blir symtomen ett onaturligt utseende, t.ex. onormalt hög kroppsform och fetma. Ett utmärkt foder till sina ciklider, och även andra fiskar, är sk. räkmix. Det är ett foder man får blanda ihop själv och som namnet skvallrar om innehåller det mycket räkor. Hela räkor, dessutom. Grundreceptet innehåller lika mycket grönsaker som räkor. Har man ciklider som äter alger i naturen, är det lämpligt att öka den gröna biten avsevärt. Mixen till rovciklider bör innehålla lite mindre grönt men mer räkor och kanske några torskfiléer. Någon typ av multivitamin tillsammans med stabiliseringsmedel utgör pricken över i:et. Man kan ha i nästan vad som helst. Man kan påverka fiskarnas färger mycket genom att blanda i färgframhävande ämnen. Jag tror dock att man skall passa sig för att använda sig av kött från varmblodiga djur. Orsaken är som tidigare nämnts. Fiskarna får fel kroppsproportioner. Läs mer om räkmix i Tidskriften Akvariet eller varför inte köpa Ciklidboken, som är en ypperlig ciklidbok som tar upp allt som kan tänkas ha med ciklider att göra. Hur som helst skall man se till att sina vuxna ciklider inte övermatas.

När det gäller odling av ciklider, har dessa utvecklat en mängd olika strategier att ta hand om sin avkomma. Alla ciklider, vad jag känner till, tar hand om sina ägg eller yngel på ett eller annat sätt. En del lägger sina ägg på en sten eller ett blad. Andra lägger sina ägg i en grotta medan det finns de som tar upp äggen i munnen. Några arter förser sina ungar med mat genom att avsöndra ett näringsrikt slem från huden som ynglen äter av. Som ni märker finns det ett stort antal olika sätt som ägg och yngel vårdas på. Det är detta som gör cikliderna så intressanta, tycker jag. Ibland kan det vara svårt att hålla honor som leker ofta, i bra kondition. Jag tror att man måste vara mycket mån om de honor man odlar på, vad gäller fodret. Det gäller inte bara under den tid man odlar på dem, utan även under hela uppväxttiden. Jag har sett exempel på detta hos en akvarist som sedan den dag han fick sina ungdjur matade dem rikligt med levande foder. Honorna leker ofta och kläckningen fungerar nästan hundraprocentigt utan några kemiska tillsatser!

När man odlar på vildfångade ciklider, tycker jag det är viktigt att ta reda på var fiskarna är fångade. Av de flesta arter finns det lokala färgvarianter och det är synd att korsa dessa. Risken kanske är störst med ciklider från Malawi- och Tanganyikasjöarna, där det finns ett stort antal färgvarianter av en del arter, t.ex. Labeotropheus fuelleborni och Tropheus moorii. Jag tycker även att det är viktigt att inte korsa olika arter med varandra.

Låt mig avsluta med att rekommendera några bra böcker och tidningar om ciklider. Den första har jag redan nämnt. Det är ”Ciklidboken” av Ad Konings. Det är inte en bok som räknar upp en massa olika arter utan här buntas arterna ihop i grupper som liknar varandra varpå gruppen behandlas som helhet. Boken tar upp foder, odling av levande foder, vatten, sjukdomar m.m. som kan vara till nytta för ciklidisten. En fördel med ”Ciklidboken” är att den är på svenska. Rainer Stawikowski och Uwe Werner har skrivit bl.a. två böcker som heter ”Die Buntbarsche der Neuen welt – Südamerika” resp. ”- Mittelamerika”. Dessa båda är på tyska, men med min skoltyska har jag lyckats få fram en hel del intressanta saker ur dessa böcker.

Nordiska Ciklidsällskapets medlemsblad heter Ciklidbladet och kommer ut tio gånger per år. Här i publiceras i första hand medlemmarnas alster, men även en del utländska artiklar, som då är översatta till svenska. Norska och danska artiklar publiceras oftast på originalspråk.